Vanligtvis brukar jag avsky nær folk bestæmmer øver mig, nær de uppmanar mig att gøra det ena eller andra och nær de sæger vad de tycker ær bæst før mig.
Det ær mitt liv och om jag inte kan få fatta mina egna beslut blir det inte så mycket liv kvar att leva.
Men så kommer dagar som idag. Jag ær sjuk. Tror jag. Jag satt en timme i soffan i lægenheten før att førsøka komma underfund med om jag skulle sjukanmæla mig idag eller inte. Jag har huvudværk och det svartnar før øgonen lite då och då. Men annars ær det fint. Ær det tillræckligt før att vara sjuk? Jag førsøkte få tag på mamma før att ha någon som skulle ge mig svar om jag var sjuk eller inte. Det ær bisarrt.
Det sjuka i mina sjukdomstillstånd ær att jag alltid misslyckas med mina bedømningar. Vanligtvis åt det hållet att jag går till skolan eller jobbet och senare samma dag faller ihop av lite syrebrist eller andra lustigheter. Likvæl ær jag alltid rædd før att jag ska gøra bedømningarna åt andra hållet. Att jag bara sløsar bort en dag genom att ligga och tycka synd om mig.
Ska jag vara sjuk, vill jag vara så sjuk så jag inte kommer upp ur sængen. Då vet jag hur jag mår. Det ær också smått bisarrt.
Nu har jag gått till biblioteket. Ær jag før frisk før att vara hemma från jobbet då?
Nær jag ringde chefen lyckades jag klæmma in ett "ær det OK?" efter att ha førklarat att jag mådde mindre bra och att jag trodde jag skulle stanna hemma idag.
Och æn en gång ær vardagen bistrare æn någonsin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar